Dåliga kräftor leder till radiostyrdhet.

Det är märkligt det här med kräftor. Oavsett hur många gånger man går på kräfttillställningar så är det så att man aldrig lär sig. Man tror man lär sig, men det gör man inte. Käftor är INTE mat. Inte MAT i den bemärkelse att man blir mätt på det, liksom bukfylla. O vem har kommit på att man ska dricka snaps till det?

Ehe... Snaps liksom.
Ehe... Typ ren sprit.

Jag tyckte det var jättekul att dricka snaps. En av kompisarna hade varit i Grekland o köpt något grekiskt gift som jag med glädje satt o hällde i mig. Vidrigt var det! Mintu hette det o det smakade pepparmint. Vidrigt var det! FYYYY.... Men jag satt med glädje o hällde i mig det.

Visst, det är synd om kräftorna som ska kokas levande och inte får springa runt på bottnarna o käka kadaver. Men jag är helt säker på att innan de plockas upp ur vattnet, springer runt o highfajvar varandra eftersom de vet vad de gör med oss människor. De lurar oss de små asen. De vet att vi går in i väggen o blir dåliga o fullständigt radiostyrda. Det är de som är vinnarna o vi förlorarna. Så är det bara. Så är det.

Men inte med mig då givetvis. Jag åt lite mat inna jag gick på kräftfest eftersom jag vet att kräftor inte är mat. Jag är helt övertygad om att det var en dålig kräfta jag åt. En som inte var riktigt frisk. Tillomed så sjuk att den 50% Mintusnapsen inte kunde ta kål på bakterierna. Trots att jag nog drog i mig 5 eller 6 st (tappade räkningen efter 2) just i förebyggande syfte då givetvis, omifall att man skulle få en dålig kräfta. O dessutom drog jag en Vodka citron snaps oxå - den smakar ju desinfektionsvätska så den måste ju vara nyttig mot bakterier. Nä - mig lurar de små asen inte. Det var en dålig kräfta som gjorde mig fullständigt radiostyrd. Så var det bara. Så var det.

Med måtta?

Det blir alltid roligt på tjejkvällarna. Dock blir det aldrig med måtta. Måtta finns inte i vårt vokabulär. Det är helt ohanterbart. Det äts alltid för mycket skitmat, snackas för mycket, dricks för mycket och godisskålen är för mycket! O dessutom har vi en förkärlek för dåliga låtar o då snackar vi DÅLIGA låtar. Låtar man inte ska förmå sig lyssna på - som inte ens ska finnas i skivsamlingen.

Ett gött exempel var lördagskvällen. Fyra damer som beställer hem mat från pizzerian eftersom vi inte ens orkar laga mat. Vi äter tills vi mår dåligt och sköljer ner skitmaten med läsk, öl, cider o en drink. Efter det kommer gottepåsen fram. Alla trycker (inte äter, TRYCKER) givetvis i sig smågodis i samma andetag som vi alla beklagar oss för hur mätta vi är. Värst är givetvis jag, eftersom jag inte ens kan sitta upp och äta för att jag är så gräsligt mätt. Utan jag ligger på rygg i soffan och trycker i mig godis. Gott o dricka drinkar o äta godis i ryggläge? Ehe.... Nja - kanske inte, men kan man inte hantera något med måtta, så är det så det blir!

Slutligen musiken. I vanliga fall kan det dyka upp endel bra musik - men igår var det så katastrof att det faktiskt blev humor av det hela. Jag säger till kompis U att sätta på någon rolig låt. O vad dra hon till med? Jo, Dr Bombay o Calcutta. DR BOMBAY! Snacka om att dribbla bort oss fullständigt. Men det är ju så det ska vara - det oväntade är det bästa. O kompis U är definitivt en av de bästa. You got to love her! Vi satt helt förstummade i soffan, men hon säger; Ja, du sa något roligt...

Jag har en låt fastetsat i huvet sedan igår;
Calcutta - I am a taxidriver in - Calcutta - I drive my little taxi in - Calcutta - taxi, taxi, taxi in - Calcutta. I am a taxidrivermaaannnn.

Heeelveeteee!

O det värsta med hela denna historia är att jag nästa gång jag är hemma hos kompis U (liggandes utslagen i ryggläge och tryckandes i mig godis som sköljs ner med alkoholhaltiga drycker) är att propsa på att vi ska spela denna låt igen o igen o igen o igen o ig... Jag kan junte det här med måttlighet, inte på något plan alls uppenbarligen.

Snacka om att jag är en big fat loooser. BIG FAT LOOSER!

Dr Bombay med Calcutta.

Tiokamp - pyttsan!!

Ett VM i friidrott har precis avslutats i det fina landet Japan. Golden Leaguegalorna står som spön i backen på tv'n och Finnkampen går av stapeln nu i helgen. Men allt det är övergående - det finns en säsong för det där.

Något som inte är övergående är den mångkamp som pågår här på hemmaplan. Mångkampen vid namn Mariko Grape. Den, den är inte lätt att bemästra. O den stackaren (Mr M) som gett sig in i den här leken - han vet nog inte vad han har framför sig. Stackare. Faktiskt!

För det första så vet man inte hur många grenar den innehåller - det dyker upp nya (utmaningar vill jag kalla det, men egentligen är det väl hinder) hela tiden. Och att man håller på med en gren betyder inte att man stöter på nästa gren utan att den pågående är avslutat. Här gäller det att vara förberedd och hänga med. Fast det går inte att förbereda sig på något eftersom tävlingsledningen (läs Mariko) gör lite som den vill. Muta tävlingsldningen med god mat, dricka, godis samt fina presenter går bra och ger extra poäng, men det är inget ihållande. Tävlingsledningen har mycket kort minne. Dessutom kan god dricka (läs alkohol) framkalla DAMP samt ADHD, vilket kanske inte är bra för orken i mångkampen.

Till råga på allt är tävlingsledningen uppvuxen som lillasyster och därmed av släktet retstickor. Det släktet vet precis hur man retar gallfeber på folk och får folk att fullständigt gå i spinn och sedan se oskyldiga ut. Slugt och smart - mkt uttänkt!

Jag vet inte om man ska informera Mr M om allt detta. Tyvärr tror jag inte att det finns något slut på kampen - den kommer alltid att pågå. Retstickan kommer alltid att hålla låda när det både passar och inte passar. Men o andra sidan - he is in for the ride of his life. Eller är det bara tävlingsledningen som tycker det. Så jäkla kul är det kanske ändå inte. Borde kanske ge honom chansen att istället springa för livet. Fast o andra sidan är han redan körd - tävlingsledningen sätter upp reglerna. Det är lite som att sitta fast i gyttja. Ju mer du rör dig och försöker komma loss, desto djupare hamnar du i skiten. O dessutom är man med i leken, får man leken tåla. Fast det gäller junte för lillasystrar såklart - det har det aldrig gjort. Vi gör lite som vi vill. Fråga själv mamma o pappa...