Det snackas så himla mycket!

Jag ska allt som oftas anta utmaningar. Men ibland chockar jag mig själv genom att faktiskt tacka nej till att ens försöka vinna. Som det här med att en kompis sa: ska du med o göra klassikern? Ja, tänkte jag först. Liksom först åka skidor i Gustav Vasas spår en jävvla massa, sedan cyklar runt en stor sjö en jävvla massa, sedan simma i apkallt vatten en jävvla massa o slutligen springa upp o ner i backar en jävvla massa. Liksom en SVENSK KLASSIKER! Tjohoo skrek hjärtat - men hjärnan sa faktiskt - NEJ TACK.

Jag fattar mig själv, faktiskt, DET är för jobbigt!

O så kommer jag på det. Jag klarar faktiskt en svensk klssiker. Delfinaler i MELODIFESTIVALEN! I fyra veckor ska man sitta framför tv och glotta. Nu är det inte så att jag lider mig igenom det direkt eftersom jag är en stor fan av det ( ja jag vet, så fruktansvärt svennigt).

Men det är samma sak som den klassiska klassikern. Vissa människor gör klassiker för sin skull, andra gör det för att andra folk gör det. O precis så är det med meliodifestivalen. Alla svennar som har en tv sitter o glotter o därmed gör de en klassiker, även de vill eller inte. En KLASSIKER!

TJOHOO, jag har gjort det i år igen. Jag gar sett alla delfinaler. Jag har klarat det. Nu sitter jag här o väntar på att Christer Björkman skall skicka mig ett diplom som jag kan hänga upp på väggen. För det är jag värd. Punkt slut. En svenne klassiker. Det känns bra som bara den. Liksom. O nä, jag gjorde inte det för att andra gör det. Jag gjorde den för min egen skull. The svennie way...