?

Jag vet att man inte får döma människor, men igår kom det in en man på mitt arbete o frågade lite frågor. Det var en lång och mycket bredaxlad man i 50 års åldern med en frisyr som fick mig att fundera. Han hade vågigt (läs: utväxt permanentat hår), ljust o långt ner till rumpan. Dessutom var det klippt som ett V. Liksom en uttänkt frisyr ner till rumpan, fast lite tillfixat eftersom håret var klippt fast det var långt.

När jag gick på lågstadiet (sent åttital) o skulle gå hem från skolan blev jag tvungen att gå förbi rökrutan. Där stod de tuffaste högstadietjejerna på skolan o rökte. De var så himla tuffa. Man vågade inte titta upp o möta deras blickar utan man skyndande sig förbi. Fatta hur tuffa de såg ut. O inte nog med att de var tuffa eftersom de rökte. De hade ju även skittuffa frisyrer. De hade vågigt (läs: utväxt permanentat hår), ljust o långt ner till rumpan. Dessutom var det klippt som ett V. Liksom en uttänkt frisyr ner till rumpan, fast lite tillfixat eftersom håret var klippt fast det var långt.

En märklig upplevelse. Jag fick inte ihop det...

Bredkäftad svenssonjapan.

När jag och Mr M var på Mallorca på semester (kick-off resa inför samboskapet) för någon vecka sedan fick vi äran att se ett maraton. Det var första dagen och vi tog vår lilla bil o körde in till Palma. Det var 22 grader, stor o fet sol på himlen o helt vindstilla. Vi stod i börjn av loppet o efter några minuter kom första klungan.

Givetvis var det inte några vitingar som kom springade utan ett gäng oerhört snabba afrikaner. Jag var mycket imponerad men tänkte samtidigt - har de tänkt på att de ska orka 3,7 mil till i det tempot?!? Efter typ 1 minut till kom ett pärleband av löpare, mestadels bestående av afrikaner, men även en o annan viting hade smugit sig in. Glöm inte att det är 3,7 mil kvar att springa o de ligger redan efter!?!

Maraton ja. 4,2 mil av ren tortyr. O inte nog med det. Att man ska vara bäst på det man tar sig an, så är det bara. O oftast kan man fixa till saker längst vägen, men hur fan reparerar man att man ligger efter när man har 3,7 mil kvar o springa. O man liksom vet att man inte har de fysiska grundera o arven som de fantastiska afrikanska löparna har? E de lönt o börja? E det kul att komma 7:a efter att sprungit allt vad man kan i FYRAKOMMATVÅMIL?? Aldrig ens ha en chans att vinna. Om man inte kommer ihåg en två, vem kommer då ihåg en sjua? Är det lönt att ens ställa upp?

Liksom följande dialog...
- Ja, jag är elitidrottare. O jag springer maraton som fan. Jag springer som fan varje dag.
- Jaha, Hur går det då?
- Jo tack. Jag vinner aldrig o jag kommer aldrig att bli bäst o ibland bajar jag på mig när jag är ute o springer. Det är jättemeningsfullt. Meningsfullt som fan.

Men det värsta i allt det här är att jag vid ett mycket mentalt svagt tillfälle sa till min kompis L, som hade sagt att hon skulle springa ett maraton o sedan dragit sig ur, att om jag sprang ett så kunde väl hon springa ett med mig. Alltså jag lovade inte ETT maraton utan TVÅ. Såklart sa hon ja. Hon e junte dum. Klart hon vill att jag ska harva mig igenom ett lopp innan hon ska ge sig på det. Jag är sååå dum i huvet. Vad tänkter jag med? Inte ETT utan TVÅ. O ni har jag snart inga ursäkter att komma med. Vädret börjar bli bra o det är optimala träningsförhållande.

Fast annars var det rätt kul att se de där lättfotade afrikanerna springa. När Mr M fick höra att det var maraton på G, så sa han snabbt att han lätt skulle kunna hänga med en km eller två i afrikanernas tempo. Eller rättare sagt - så svårt kan det väl inte vara att springa lite. Sure tänkte jag. In you dreams. När han väl såg afrikanerna blev han tyst. Sure tänkte jag. In your dreams kanske du orkar hänga med 100 meter. In your sweet dreams alltså.

Skönt att man inte är ensam om att vara naivt stor i truten. Även om jag faktiskt tar priset med min feta bredkäftade maratonmun.