Jag och min kille är olika. Vem är det synd om? Inte mig i alla fall!

Det var julfest med jobbet i helgen. Galet som sjutton när grönsakshandlarna fixar fest. Jag var givetvis lugn med drickat, men humöret var som vanligt på topp.

Denna gång hade vi ett band som spelade och det var verkligen fullt ös på dansgolvet. Som sig bör skall det gästspelas i bandet, så jag klampade upp o joinade bandet för en enkel liten melodi.

Tydligen blev detta dokumenterat och här kommer bildbeviset. När min underbara Mr M fick se bilderna på söndagen utspelades följande dialog:

Mr M:
Grymt sköna bilder... Du ler så stort så man ser vad du åt till frukost!:¬D
Mariko:
Ler??? Jag sjunger!
Mr M:
Hoh! Ja, jag var rädd för det...
Mariko:
Din tjej - hon kan hon!
Mr M:
Du... Jag tror jag skulle överleva på en sån fest i 45 minuter, typ. Sen skulle jag gå completely postal!
Mariko:
I know.
Mr M:
Åh herre gud... Vad har jag gett mig in på?!
Mariko:
Do you like it?
Mr M:
I'm loving it, baby. Men vi kan väl ta det nätt med svenneriet? Jag menar det!
Mariko:
Men när är jag svennig annars?
Mr M:
Nä, jag vet... Därför är det kanske bra att du får utlopp för den sidan genom jobbet, när jag inte är med. Jag skojar inte. Jag klarar inte sånt!
Mariko:
To late bejbi. Du är fast i klorna!

Att han gick i den lätta fällan...

MMOOUUUUHHHHAAAHAAAAAHAAAAAAA!!!!!