Det här med hundar...

En gång för ett antal år sedan när min kompis skulle köpa hund, fick jag för mig att jag oxå ville ha en. (?!?)

Jag ringde morsan o sa att jag minsann skulle ha en hund. Det som är sååå trevligt. Hon ifrågasatte direkt om jag verkligen hade tid med en o att den kräver rätt mycket.

- Jo, sa jag. Klart jag har. O när inte jag har tid, så har jag ju dig o du kan ju hjälpa till!

(KLICK)
- Hallo? HAAALOOOO?

Så var den diskussionen över. O tur var det...

Den där hunden som min kompis köpte är en mops eller vad de nu heter. En liten såndär hund med intryckt näsa och stora ögon som sitter på varsin sidan av huvudet som på en plattfisk. Den är söt o gullig o den springer inte sin väg eftersom benen på för tok korta o kroppen för tjock (läs korvig) o flåset för dåligt. Inte mkt mening med den egentligen förutom att det är ett trevligt sällskap och söt att titta på.

Jag är glad att jag inte skaffade en hund. Det är liksom inte min grej har jag kommit på. De luktar skit. De fäller massor med hår. När de skiter får man plocka upp möget. De fiser så fruktansvärt äckligt - så förjävligt surt faktiskt. (notera att jag är uppvuxen med en storebror, så jag är fan härdad vad gäller fisar). De slickar sig själv på snorren/kickilallan. O att de luktar varandra i röven det kan jag köpa. Eller kanske inte. Liksom röven. Har ni sett hur de ser ut i där bak?

Nä - det är nog tur att jag inte köpte mig en hund den där dagen för ett antal år sedan. Det hade nog varit katastrof tror jag. Jag är bra med andra folks hundar. Sådana som jag kan klappa lite på o rasta lite o INTE tillåta lukta i skrevet eller licki licki sig själv på sina ägodelar när jag är där. O framför allt inte komma i närheten av mitt ansikte när de slickat sig själv på juvelerna. Alltså aldrig, eftersom det verkar vara alla hundars största nöje.

Fast allt med hundar är inte spittospä. Min kompis med mopsen har ett sött barn också. En liten pojke med världens största leende. Men när den pojken sitter o äter så är det som med de flesta barnen. Lite mat kommer i munnen och lite i haklappen o resten på golvet. O vad finns på golvet? Jo, Mopsen. Den lilla rackaren sitter där nere o hugger på allt som regnar ner från himlen. Den fixar golvstädningen bättre än vilken polsk städerska som helst! Att det finns sådan fart på hundskrället. Det tror man inte vid åsynen av den. O det är nu de där ögonen kommer till nytta. Att ha ögon på var sin sida av huvet gör att man verkligen ser åt alla möjliga håll. Upp, ner, höger, vänster otillomed bakåt. Inga problem! Fatta den alltså.

Oxå finns det folk som köper sånadär automatiska dammsugare som går där av sig själv.

WHAT?!? Köp en mops istället!