Mässtider=internationella köket.

Nu i mässtider (som jag befinner mig i nu) ställer min mage om till att bli en "mässmage". O för att inte tala om min hjärna. Den blir helt psyko - "mässpsyko".

Jag jobbar ju inom matbranschen, så mässorna är av just mat. Liksom inte lite mat, utan ett gigantiskt överflöd av godsaker. En tid som definitivt inte är bra för figuren. Trust me, inte bra alls. Jag är ju halvjappe så jag har liksom lite tur med figuren eftersom jag då automatiskt tillhör lättviktarna. Kanske inte de minsta flugorna, men jag är i alla fall rätt liten.

Men det gäller att passa sig tydligen. Efter förra årets mässomgång gick det nog lite väl häftigt till tror jag. Att jag är helt karaktärslös vad gäller mat - det var ju redan känt sedan tidigare. Jag är hetsätare! Det är bara det att min psykohjärna glömmer bort att kräkas. Det är väl liksom det som är vitsen med brutal hetsätning - att man ska kräkas upp allt igen. Men det orkar man junte! För när man ätit all den där maten och toppat av med någon smaskig dessert, har man inget blod kvar i huvet. Liksom NADA! Allt blod måste ner i magen o jobba dubbelskift för att reda ut röran av allt man skickat ner. Det är då blackouten slår till och man "glömmer" att prata i den stora vita telefonen.

Men som sagt, även om man tillhör de lyckligt lottade som slipper tillhöra "obisity folket", ska man passa sig. Hör själv här. När jag utmattad var tillbaka på kontoret efter förra årets mässor, fick jag en fin liten kommentar av min kollega. Så här gick det till:

Jag sitter lugnt o sansat på min stol och tittar in i min dator. Kollega A går förbi och tittar på mig. Från ingenstans slänger han ur sig:
- Vad är det för skinkschnitzel du har hängades på magen?

SKINKSCHNITZEL!?! Jag blev helt stel. Jag blir fortfarande helt stel när jag tänkter tillbaka på det. Jag? Schinkschnitzel? JISSES... Jag trodde jag var odödlig. Jag är ju jappe!

Fy fäääännnnn. Jag var helt knäckt. Jag har alltid trott att jag haft en pepparkaksmage, som iofs kunde vara lite mer tränad. Okej pepparkaksdeg då, men hur blev den degen en schnitzel? En schnitzel är ju sladdrig och rosablek o ibland tillomed utbankad.

Den där schnitzeln är borta. Den brändes ute i skogen i spåret. O den ska inte tillbaka igen har jag bestämt. Vafan, schnitzel är ju gott, men nu har jag provat det. Denna mässperioden ska jag satsa på ngt helt annat. Och på väg ut i köket på jobbet för att äta en fet vaniljbulle, kom jag på vad jag ska ha för målsättning. Vad som helt enkelt ska hänga på magen. En fet extra ostfylld Cordon Bleu...



Nja, eller kanske inte. Men det hade i alla fall varit lite roligt...