Alfapet - en grej för mig?

Spelade Alfapet i helgen - jag gillar verkligen det spelet. Det kräver att man hela tiden tänker till o är lite kreativ. Samtidigt är det ett mycket sällskapligt spel eftersom det tar tid att spela.

Tänka och kreativ - två saker som borde passa mig har jag fått för mig. Det är ett problem med det spelet bara. Jag inbillar mig att jag är bra på det, men i själva verket är jag urusel. Jag verkligen suger!!! De orden som jag knåpar ihop ger verkligen INGA poäng. Dessutom lägger jag upp 2 x ordpoäng & 3 x ordpoäng så att mina motspelare kan smasha in storslammen så det visslar o viner kring öronen på mig.

Jag har nog aldrig vunnit det spelet över någon. Alltså ingen alls. Zero people, på ren svenska (ja, i alla fall nästan svenska). Ändå liksom glömmer jag bort hur dålig jag är från gång till gång. Eller glömmer o glömmer. Jag är ju en dålig förlorare - det vet jag sedan innan - så jag kan junte tro att jag ska förlora redan innan jag börjat spela. Hur kul är det? Fast i detta fall blir jag inte direkt sur. Kanske lite då, men inte så farligt.

Jag bara tar förlusten, gräver ner mig o kommer igen för att nästa gång gå mot en säker förlust igen. För så är det bara. Vill ni vinna ett spel - spela Alfapet mot mig o saken är biff. Vill man charma apan (jag) i buren (Alfapet) och bli poppis...
- Give the banana to the monkey!

Men det är ju aldrig någon som gör det, för det är ju roligare att titta på den sura apan...