Hur är kärlek?

Min kompis har precis träffat en kille. Jag frågar henne hur det känns. Om det är som att springa i högt gräs på en sommaräng med vildblommor slående mot benen samtidigt som fjärilarna flyger runt i ren sommarglädje.

Nja, inte direkt sa hon. "Det känns mer normalt. Som att det liksom bara är så. Lugnt o skönt o tryggt o bra." Nu ska det tilläggas att det fortfarande är ett väldigt nytt förhållande, så för mig borde det vara en sommaräng.

Mehn.... Ska kärlek vara så? Som att äta en sketen GB-glass? Man köper en packad glass och man vet vad man får. Olika prisklasser, men man vad det smakar - inga överraskningar.

Jag har dock ett problem med GB- glass. Jag står i den där extremt långa kön o har ångest o väljer glass skitlänge o sedan ångrar jag mig ALLTID o tänker att jag skulle tagit en annan. Sedan kan jag inte njuta av glassen eftersom det retar mig att jag stått där som en fåntratt utan att kunna välja rätt glass. Men att jag minsann nästa gång ska jag välja rätt. Nästa gång ska jag ta den andra!

Är det likadant med kärleken? Om det inte är sommaräng utan mer en kortklippt gräsmatta med lite prästkragar. Är det då ett felval? Är det som att köpa den där förbannade 88:an istället för Noggern eller Sandwichen eller Piggelinen eller Päronsplitten?

Nu är det så fiffigt att det finns en fenomenal lösning på det hela. Det finns ett sånt megapack som man kan köpa hem. En sorts klassikerpack med de utsållade godbitarna (ovan nämnda). Tänk att ha ett sådant paket hemma, då behöver man ju aldrig ångra sig. Allting finns ju. För det är ju så det är med kärleken. Den finns ju där hemma och den är ju som klassikerlådan: En lite söt o svalkande, en med lite nougat som är utmanande, en med lite tuggmotstånd o en med lite med nötter som knastrar mellan tänderna. Oxå förstås, Päronsplitten med gåtor på glasspinnen (ja, alla män är gåtor). En sådan låda har jag skaffat mig. För glass, det kan man ju äta var som helst, inte bara springades på den där sommarängen bland blommor o bin!