Det har börjat en ny tjej på jobbet.

När jag gick i grundskolan var jag en mes. Asså som nu, fast ännu mesigare. Jag skäms när jag tänker på att jag helt smaklöst gick runt med en klädstil som inte var av denna värld. Jag hade träningsställsjacka på mig som var sådär glansig. Hade sytt i snussjal i jeansen och använde västar i ännu glansigare material. O som om inte det var nog, hade jag i sjunde klass en outfitt som var i ljust jeansmaterial bestående matchande byxor, skjorta och väst... För att matcha mina fantastika kläder hade jag en lugg som var så hög att jag blev tvunget att spreja den så hårt att den var helt stel för att den skulle bli där hela dagen. En total katastrof!

Häromdagen började det en ny tjej på jobbet här i Malmö. När jag såg henne kände jag igen henne. Vi tittade på varandra o jag sa: -Undrar om inte vi gick på samma högstadieskola. Hon är två år äldre än mig.

Jo, sa hon. Det har vi. O jag kände igen dig direkt!
Ehhh... Hon har alltså minnet av mig när jag toppade i sjuan eftersom hon är två år äldre än jag. Jag trodde att jag såg lite bättre ut nuförtiden. Men det gör jag uppenbarligen inte.... Min lugg är junte längre hårt sprejad o min bleka jeansoutfit med isydda snussjalstyg är borta. Men uppenbarligen har jag ett utseende som etsar sig fast i folks huvuden. För grejen är att vi aldrig pratat med varandra, varken i skolan eller utanför, utan vi har bara tittat på varandra.

O hur kunde det komma sig att jag kände igen henne?
Jo - hon var ännu mer grotesk än jag i sin klädstil o sprejade håret än hårdare än vad vad jag gjorde. Tur att man inte var värst. En liten tröst i alla fall...